Spöket i Deauville.


Någon kanske tror att detta är en läskig spökhistoria eller så kanske någon tror att det handlar om min fru, men då tror ni fel. Det är bara en helt vanlig mc-semester med en ovanligt läskig natt i Deauville.


Söndag 16/7


Det var nog första gången som vi inte stressade iväg tidigt på morgonen. Dagen etapp skulle ju inte bli så lång. Första övernattningen var planerad i Mariefred hos våra kompisar Matsan och Agge. Vi drog iväg vid tvåtiden. Efter några mil så började Eva klaga, hon mådde illa! Vilken klentarm. Det var bara att stanna efter halvtimmas körning. Hur ska det här gå tänkte jag i värsta fall får jag väl fixa lite silvertejp och spänna upp henne mot toppboxen.


Efter lite vila i skuggan så piggnade hon till igen och sa något om känsligt balanssinne. Man skulle ju kunna tro att GW´n uppförde sig som en kamel på ökensafari, jag märkte inget. Upp med hojen på centralen och justerade stötdämparna för maxlast. Har du gått upp i vikt sa jag utan att tänka mig för.


* NMLÜ~ drulle, svarade hon.


Vi var snart på väg igen och strax var vi i Mariefred. Där vankades det grillat med tillbehör. Kvällen blev inte så sen för vi skulle upp tidigt. Matsan och Agge skulle hänga med oss en bit på vägen.


Måndag 17/7 Upp och hoppa vid åtta. Värdparet bjöd på en stadig frukost med bl.a. omelett, korvmackor och annat gott. Det var lika bra att ladda på ordentligt med mat. Matsan och Agge som skulle följa med en bit på vägen söderut är ju mer än svårövertalade till matuppehåll. Vi kom iväg vid tiotiden i härligt sommarväder.


Planen för dagen var att ta oss till Båstad på det mindre vägnätet och det tar ju som bekant lite extra tid. Värmen började göra sig påmind. Vi passerade flera sjöar och tanken på ett dopp dök upp. Badkläderna låg längst ner i packningen, typiskt. När vi närmade oss Kisa kom vi fram till en sjö som inte hade några badplatser vad jag kunde se, perfekt.


Vi smög ner i högt gräs och vild natur. Där nere vid vattnet åkte alla varma knuttekläder av i ett ryck. Plötsligt stod vi där helt näcka. Snabba ryck nu, hoppa i vattnet innan någon får syn på fyra kritvita ufon. Det var lättare sagt än gjort. Någon hade tömt ett lass grova kantiga stenar överallt. Till slut kom vi i, jätteskönt.


Efter en stunds plaskande så var det dags att ta sig upp igen. Vi simmade hela vägen till bottenkänningen gjorde sig påmind. Matsan och jag kom inte lika långt som tjejerna, om ni fattar vad jag menar. Sen var det bara att försöka ta sig upp med armar och ben likt en schimpans. Jag undrar hur det såg ut från andra sidan sjön?


Jaha, hur var det nu med handduk? Som jag såg det hade vi endast två val. Rulla runt i gräset eller torka i vinden. Det blev det sistnämnda.


Nu var det dags att dra vidare. Matsan och Agge hängde med ner till Nässjö sedan var det dags för dom att vända hemåt, stackars dem, NOT. Vi åkte vidare söderut genom Småland på småvägar. Det blev en lång dag men vi fick ju ta ett antal extra långa pauser på vägen till Nässjö. Man får offra sig när man har mjukisar med sig. Klockan 21 var vi framme i Båstad och där stod Janne och Eva som vanligt för login.


Tisdag 18/7


Janne skulle dra iväg till jobbet så vi gick upp vid åttatiden för att käka frukost och vinka av honom. Stackars honom, egen företagare. Måste alltid jobba. Snart var det dags även för oss att ge oss iväg. Målet för dagen var nå en bit söder om Hamburg. Vi åkte som vanligt vägen förbi Malmö och ut på bron mot Köpenhamn. Vägen mellan Köpenhamn och Rödby är otroligt tråkig.


* Varför åker vi denna väg varje gång, frågade frugan?


* Det måste vara vanans makt, sade jag och påpekade att en GPS skulle kunna påverka vägvalet.


* Den hjälper inte en inbiten strukturfacist som dig, svarar hon.


Slutdiskuterat.


Trots vissa protester åkte vi på Autobahn. Jag ville åka förbi Hamburg innan vi började att irra omkring på den tyska landsbygden. Värmen var påtaglig även när kvällen närmade sig. Det började bli dags att leta boende. I nästan varje by som vi åkte igenom stannade vi till och letade nattlogi. Skitjobbigt i full mc-mundering. Svetten flödade och inget napp, pust. Till slut stoppade vi en ortsbo och frågade. Hon pekade ut riktningen. Vi hittade pensionatet en bit bort vid den stora vägen och jag förstod att det bara var att leta vidare. Döm om min förvåning när frugan säger.


* Det här ser bra ut.


Vad har hon sett som jag inte sett? Svaret fick jag senare när vi satt på innergården under en jättebok och smuttade på en dimmig öl. Hur hittar hon alla dessa ställen? Är det bara magkänslan eller är det ett sjätte sinne. Lite dyrt ställe men ett fint rum och god mat kompenserade väl. 60 mil blev det idag och det är ovanligt mycket för oss. Imorgon blir det bara mindre vägar om frugan får bestämma och det får hon. Man får vara glad att hon vill följa med så då är det bäst att hålla låg profil och vara medgörlig. Med lite skicklighet så kan jag ju alltid säga att den skylten såg jag inte och vips, är vi ute på det tillförlitliga vägnätet igen.


Onsdag 19/7


Vaknade vid halvåttatiden med ett klibbvarmt lakan över mig. Varmt redan nu, detta var bara början på en riktigt het dag skulle det visa sig. Jag hoppades att jag parkerat hojen i skuggan. På med lite kläder och sen gick vi ner till en fin frukostbuffé. Buffé de e bra de.


Packat och betalt vid tio och sen iväg. Färden söderut gick vidare på småvägarna i lugnt tempo. Det blev snart dags för ett litet stopp för inhandling av bröd och frukt. Måste hitta en plats i skuggan. Tempgivaren på hojen visade redan 28 grader, pust. Det ska bli så mysigt att äta den sedvanliga lunchen. Het soppa på ”Tirangaköket.


Någon timme efter lunch hade jag fått nog av värmen och låga hastigheter i småstäderna.


* Vi måste ut på Autobahn och få lite fartvind, sa jag.


* Okey då, sa Eva.


Ingen diskussion? Ibland är vi på samma våglängd. Med siktet inställt på Dortmund och svalkande fartvind i armhålorna så kändes det snart bättre. Men sig den glädje som varar länge. När vi närmade oss Köln så tilltog köerna. Ni som har åkt i Tyskland vi vad jag pratar om. Efter en stund i låga hastigheter och i den värmen så klarade inte hojen mer. 39 grader visade termometern. Överhettningen på motorn började bli akut så jag var helt enkelt tvungen att köra mellan bilarna. Tyskarna är rätt hyggliga och gav utrymme men det fanns ju en del dumskallar. Flera gånger var det nära att backspeglarna åkte.


Trafiken lugnade ner sig igen vid tretiden.


* Skönt att trafiken har lättat, sa Eva.


* Alla är nog och fikar, sa jag.


* Det är bara du som har en ”Skalmanklocka”, sa Eva.


Vi svängde av vid nästa avfart för tankning och fika. Jag tankade och Eva tvättade rutan. Tänk att hon gör något annat än att bara sitta på hojen. Man blir imponerad.


Det visade sig att det var många som har ”Skalmanklocka” här. Inte en enda ledig plats i skuggan. Några hyggliga lastbilschaffisar från öst gav oss en hörna vid deras bord. Dom hade precis lagat käk på ett gasolkök ”modell större”. Vi snackar lite med dom om värmen och vägval. Som tur var så fläktade det lite här men värmen gjorde att det kändes som att sitt i en hårfön.


Snart var det dags att dra på sig dom varmfuktiga Rukkaställen igen. Jag tror att det är på denna resa som Eva myntade ett nytt uttryck, skrevröta. Det som hände senare på dagen lade grunden till kommande inköp av GPS (jippy).


Vi tänkte åka till Belgien via Aachen.


* Åker vi in på denna sidan av Aachen så måste vi komma ut på andra sidan, sa Eva.


* Vi får väl se, sa jag och körde rakt fram i jätterondellen.


Det gick käpprätt åt skogen. Efter en dryg halvtimmas irrande så kom vi ut på samma ställe som vi kom in. Det hade varit bra med en GPS skulle jag precis säga innan hon tystade mig.


Jag fick min vilja igenom så vi åkte runt stan och vidare mot Belgien. I Belgien fortsatte vi att irra omkring. F:n, vad svårt det kan vara att hitta den väg som vi hade tänkt åka. Det blev ett evigt dividerande vid varje korsning. Sväng höger, sväng vänster och plötsligt så har vi passerat utan att svänga alls.


Kvällen närmade sig och vi började leta boende. Jag vill som vanligt ta första bästa ställe men det vill inte Eva. Efter en stunds letande så ger hon efter och låter mig bestämma. Vi stannade vid ett fint hotell och gick in och kollade läget. Rum fanns men det men det var för dyrt, 85 euro. Det blev till att leta vidare. Vi åkte bort från stora vägen och ut på landet. Vi hittade skyltar med sängar på men inget boende. En av skyltarna pekade in på ett område med stora järngrindar och tät vegetation bakom.


* Ska vi åka in här, sade jag och visste självklart att Eva´s fantasi redan skenat iväg.


* KÖR VIDARE, hojtade hon.


Till slut så dök det upp ett litet pensionat. Det stod redan en hoj parkerad utanför så det lovade gott. Rum fick vi och snart satt vi i trädgården och käkade och diskuterade om var vi var någonstans. Vi kunde inte orientera oss på kartan så vi var tvungna att fråga. Det var nog detta tillfälle som satte spiken i kistan. Vi har åkt rakt söderut i stället för västerut. Behöver jag nämna GPS?


Vi satt ute ganska länge i den varma sommarkvällen och pratade över en öl eller två. Vi bestämde oss för att åka till Frankrike och kusten så snabbt som möjligt. Där ute vid kusten måste det vara lite svalare trodde vi. Lägenheten som vi hade bokat på turistorten Les Sables skulle vi inte få förrän på lördag så vi fick leta upp annat boende.


Värmen gav inte med sig och när det var tid för sängen kunde vi konstatera att kommande natt nog skulle bli jobbig. Vårt rum låg i hörnet på huset med fönster åt två håll så vi kunde fixa lite korsdrag. Det hjälpte inte mycket för jag vaknade flera gånger på natten småsvettig. Eva sov också oroligt. Hon drömde väl om alla småkryp som kunde komma in fönstervägen.


Torsdag 20/7


Jag vaknade vid åttatiden som vanligt. Natten var varm och svettig men trots det så var jag ganska pigg. Till frukost serverades det endast vitt bröd och croissant, stackars Eva. Det är väl lika bra att försöka anpassa sig för nu börjar vi närma oss croissanternas förlovade land. Kaffet smakade i alla fall bra.


Solen strålade från en klar himmel och vi i takt med den. När hojen var packad och klar så gled vi iväg på småvägarna. Målet för dagen var att nå Atlantkusten. Ganska snart började vi bli oense om vägvalen. Vi åkte fel hela tiden och till slut fick jag nog.


* Vi kan väl åtminstånde åka på lite större vägar, sa jag.


* Nää.


* Vi kommer ju aldrig fram, sa jag.


* Joo.


* Nej, sa jag.


* Måste du vara så envis hela tiden, sa hon?


Ska hon säga. Vi åkte in på första bästa parkering och började sura och läsa kartan. Vi käkade lite frukt och stod och tittade på varandra. Till slut med kartans hjälp enades vi om ett mellanting. Röda vägar skulle det bli, annars trodde jag att vi skulle bli ganska sena till vårt mål.


Trots att vi körde på större vägar så tog det mycket tid. Vägarna brukar ju gå till någon stad och där brukar vi åka fel. Även denna gång irrade vi omkring i centrum och det är en gåta hur vi till slut hittade rätt väg. Lunchen började närma sig och vi sökte efter någon rastplats där vi kunde laga lite soppa. Men icke. Det fanns inte en enda rastplats så långt ögat nådde. Efter en stund kom vi fram till en liten by och där mitt i fanns en park.


* Här stannar vi, sa Eva


* Här kan vi inte stanna, sa jag. Här finns ju inte ens en bänk att sitta på.


* Du som vill tälta på semestern ska väl klara lite lunch i det gröna, sa Eva.


Tänk att hon alltid lyckas hitta argument som gör mig svarslös. Jädrans fruntimmer.


Hur kul är det att sitta mitt i byn på en gräsplätt under ett träd med tirangaköket bubblande och kokande? Jag ger mig tusan på att halva byns befolkning hängde i fönsterna och glodde på oss. Vilka tokdårar tänkte dom säkert. En stor och lyxig motorcykel har dom men dom har inte råd att äta civiliserat.


* Det där gick ju bra, kvittrar Eva.


* Bra och bra, sa jag lite surmulet.


* Kom nu min lilla knutte så åker vi vidare, sa Eva


Vi lämnade den lilla tråkiga byn för snart åka in i nästa. Finns det ingen målarfärg i detta land? De flesta husen är byggda i sten verkar det som, gråa och tråkiga.


Solen stod högt på himmeln och värmen var tryckande. Lite moln här och var men inte tillräckligt för skapa lite skugga. Det där skulle jag inte ha tänkt. Ni känner väl till det där ordspråket ”Somliga straffar gud direkt”. Molnen kom från ingenstans och snart vräkte regnet ner. Tur att man satt på en ”Vinge”.


Vi fortsatte på småvägarna i regnet. En stund senare slutade regnet och snart sken solen på oss igen. Klockan går ju fort när man har roligt och det började bli dags för fika. Att hitta en rastplats verkade stört omöjligt så vi stannar till vid en p-plats i en skogsdunge. Inte en enda bänk att sitta på. Vi började att gå in i skogen. Det var varmt och fuktigt efter regnet. Hade vi tur så kanske det fanns en gammal stubbe som vi kunde använda soms stol. Lite längre fram fanns det en glänta. Där i solen låg ett omkullvält träd som fick fungera som stol. Det blev


ingen långvarig fika för värmen och fuktigheten var hög. När jag satt där och drack mitt kaffe upptäckte jag att svetten trängde upp ur porerna på mina underarmar. I svettpölarna på armarna kröp det små j-la flugor. Det var då som jag fick mitt utbrott.


* Jag klarar inte det här längre, skrek jag.


* Vad gastar du om, säger hon lugn som en filbunke.


* Det är för varmt, jag blir galen. Nu åker vi härifrån och jag kör inte en meter till på några jävla småvägar.


* Såja lillplutten, vad vill du göra då?


* Semestra på Island, svarade jag.


* Men nu är vi här så det är bara att gilla läget, sa hon som sällan är för varm.


Med värmen och avståndet till vårt mål som argument lyckades jag övertala Eva att åka på motorvägen. Det är kanske inte så kul att åka på motorvägen, men där svalkar i alla fall fartvinden något. Betalt vill dom ha för att åka där men det är det värt. 130 km gällde här så milen rullade på bra. Där fanns också många fina rastplatser och på en av dom stannade vi för att äta lite frukt och kolla på kartan


Vi bestämde oss för att försöka nå Deauville vid Normandiekusten. Det blev motorvägsåkning via Amiens och Rouen. Deauville visade sig vara en fin badort men boendet där verkade vara lite för dyrt så vi vände tillbaka där vi kom ifrån. Jag trodde jag sett en liten skylt om logi på vägen in. Mycket riktigt så fanns den där. Det såg ut som ett gammalt gods med täta växter som slingrade sig på väggarna.


Det här pensionatet tillhör en kedja som jag glömt namnet på. Hyggliga boendepriser och som specialitet har man mat som är typiskt för det franska köket. Inne i receptionen försökte vi göra oss förstådda så gott som det gick. På knagglig engelska fick vi till svar att rum fanns så det var bara att packa ur hojen. Rummet var inte supermodernt men det dög bra. Här tänkte vi stanna några dagar och kolla in den historiska kusten från andra världskriget.


Här ute vid kusten var det lite svalare så Eva började huttra lite. Hur kan hon frysa nu? Den kvinnan är en gåta. En stund senare satt vi i trädgården och väntade på en fyrarätters måltid. Vinlistan presenterades för mannen (jag alltså). För att verka lite kunnig satt jag och tittade i listan en stund utan att begripa vad jag såg, det blev en chansning. Jag fick beröm för mitt val och min bordsdam blev imponerad. Kallt rosévin serverades till min förvåning. Det visade sig att kallt rosévin passade bra när dagarna är varma och heta. Det blev jättegott till maten.


Fredag 21/7


Natten var lugn och sval. Det är skönt när lakanet ligger kvar i sängen när man har rest sig upp, alltså inte lika varmt som föregående natt. Frukosten blev ingen större succé men kaffet var gott. Idag skulle vi kolla in den historiska kustremsan Normandie.


Vi tog hojen och drog iväg mot den lilla orten Arromanches och en av landstigningsplatserna för D-dagen. Strax utanför byn fanns en turistfälla som lockade, där stannade vi också. Utsikten ner mot byn och den lilla hamnen var storslagen. Utanför inloppet till hamnen låg det stora betongfundament som tyskarna placerat ut för att göra det svårt för eventuella angripare. Det var en imponerande syn här uppifrån och man kan lätt förstå hur de allierade kände sig vid landstigningen, fy f-n. Här fanns även en liten biograf som visade verkliga bilder tagna av soldaterna. När 20 minuters filmvisning var över så var det inga muntergökar som kom ut, vilket elände.


Lite dystra i sinnet åkte vi vidare. I byarna som vi passerade var husen ofta grå och tråkiga och gatorna trånga. Här fick man nästan känslan att tiden stått still. Jag kom att tänka på en sen i filmen ”Kellys hjältar”. Donald Sutherland kommer smygande i sin stridsvagn på en gata så trång att det inte går att vända där. Sekunderna senare brakar en tysk stridsvagn genom en husfasad och infernot brakar lös.


Slutmålet för dagen blir Omaha Beach och den amerikanska kyrkogården i St Laurent. Denna gravplats är mycket större än jag trodde, ca 9500 amerikaner vilar här. Allt är väldigt prydligt och fint. Stämningen är ganska lågmäld och trots att det är mycket folk här så ljudnivån låg. De vita korsen stod i långa rader i perfekt symmetri, inget hade lämnats åt slumpen. Vi gick runt bland korsen och läste lite. Det var inga åldermän precis. Det låg också en och annan svenskättling här, kunde man se på korsen. Den här platsen lämnar ingen oberörd. Efter någon timme hade vi fått vår del av kriget och vi kände att det började bli dags för något uppiggande.


Vi vände åter mot Deuville och vårat natthärbärge. Utanför en liten kyrkogård hittade vi en rastplats med sittplatser som blev våra. Upp med köket och på med kaffevattnet. Jag gör kaffet lite starkare än vanligt. En liten titt på kartan och vi bestämde oss för att ta en annan väg tillbaka.


Vi körde fel några gånger men snart var vi på rätt väg igen mot Deuville. Ingen av oss hade tagit ut något riktmärke till hotellet, typiskt. Vi irrade omkring och letade. Bensinen började tryta så jag tittade mer efter en bensinmack än hotell. Äntligen en mack men vilken pump ska jag ta. Jag försökte fråga någon som tankade sin bil men dom bara skakade oförstående på huvudet. Så vad gör man. Jag tittade efter en modern bil och kollade vad han hällde i. Jag tog samma sort och tänkte att det som duger åt honom duger säkert åt mig.


Med full tank börjar vi leta vidare. Snart upptäckte vi att det fanns två vägar som gick nästan parallellt med varandra och en av dom leder till hotellet. Äntligen framme och en stund senare satt vi trädgården och käkade middag. Nu var allt som vanligt igen. Vid sängdags var huvudet fullt av dagens intryck och jag hade svårt att somna.


Lördag 22/7


När jag vaknade på morgonen var jag ganska seg. Natten var ovanligt stökig eftersom frugan hade mardrömmar. Jag vaknade någon gång på natten av att hon försökte skrika. Blev tvungen att väcka henne och fråga vad som stod på.


* Mardröm, sa hon och kröp in under mitt täcke.


Denna gång hjälpte det inte att bara hålla om henne. Jag vaknade en stund senare med ett ryck.


* Jag kan inte sova på denna sidan av sängen, det är läskigt vrålar hon.


Normalt sett så brukar jag ligga närmast dörren, så även denna natt. Men nu måste jag ligga närmast toadörren. Ja ja, det var väl bara att lägga sig där då. Det blev en rysare till natt. Efter flera skumma fenomen denna natt ska jag aldrig någonsin skratta åt henne och reta henne för att hon är mörkrädd. Ibland får man lära sig den hårda vägen.


Droppen som fick bägaren att rinna över var när frugan upptäckte en fet spindel på handduken som hon just använt. Hon bara tittar på mig och jag förstår att det var sista natten på det här stället. Vi packade våra grejor, käkade frukost, betalade och drog snabbare än ögat han blinka.


Vi valde stora vägen för att snabbt komma fram till vårt mål. Trots vägvalet och snabba matuppehåll så blev vi försenade till det bokade lägenhetshotellet. Det är inte så lätt att hitta i en stad med endast en vägbeskrivning som hjälp. Här kunde jag ha lagt in en stöt om GPS´s fördelar men insåg att det inte var rätt läge. Efter en del irrande så hittade vi till slut rätt.


Vi fick ett fint rum på ett modernt hotell med pool. Inte alls som det där spökhuset vi bodde i senast. Upp med grejorna och sen gick iväg och handlade lite mat. Det blev lite stökigt att hitta till affären. Vi hann precis dit innan dom stängde. Ikväll skulle vi käka hemma, skönt. Det blev lite pasta och någon röra med bacon och tomat. Till det fick vi öl, gott. Kvällen tillbringade vi på balkongen livligt diskuterande väderstreck och annat viktigt.


52 mil blev det idag. Det blev lite för långt. Med mat och en del felkörningar så går ju hela dagen åt till transport. Men det är snart glömt för nu ska vi stanna här en vecka och sola och bada.


Söndag 23/7


Vi vaknade vid niotiden. I natt hade det regnat lite, skönt det friskar upp. Jag gick upp och kokade ägg och satte på kaffe. Konstigt med Eva, hon vaknar inte även om jag slamrade i köket. Om man skulle våga hälla en droppe vatten i örat på henne? Vid närmare eftertanke så tror jag att jag låter bli.


Efter frukosten bar det av till affären för att komplettera det som vi missade igår. Det blev en svettig promenad så när vi kom tillbaka var det bara att hoppa i poolen, skönt.


Efter badet var det dags för lite lunch. Det blev en jättemacka med fetaost, lök och tomat. Efteråt så tog vi våra badgrejer och gick ner till havet. Det var en bit att gå men vad gjorde det. Badstranden låg precis där stan började. Här var det vidöppet hav och inget som hindrade vågorna från att vräka sig in på stranden. Wow tänkte jag, vilka härliga vågor. Det kommer att bli en härlig brottningsmatch med Eva där nere i vattnet, fast det vet hon inte ännu.


Efter flera timmars solande och badande var det så dags att lulla hem till lägenheten för en dusch. Kvällsmaten skulle vi käka hemma igen, skönt. Det blev biff, vitlöksmarinerade champinjoner, broccoli och till det en flaska lokalt vin, smaskens. Efter maten tog vi en promenad ner till stan och kollade in vimlet. Vilket russel det var längs gatan som kan klassas som turistfälla. Vattnet låg på ena sidan och butiker och caféer på den andra och mitten en massa turister.


Vi köpte varsin glass och väntade på solnedgången som Eva jämt ska titta på. Det som var intressant var tidvattnet. Tänk vad mycket vatten som försvinner ut till havs. Efter en stund började solen gå ner men inte över havet utan över land, det fick duga.


24/7 – 27/7


Enligt planen så fick hojen vila mycket under tiden som vi var här i Les Sables d´Olonne. Det blev mycket sol och bad denna vecka. Både i havet och i den fina poolen som tillhörde hotellet. Vi kollade in det lokala området och han även med en katedral och en och annan shoppingrunda.


En kväll var vi ute och käkade på restaurang. Det var inget vidare. Det tog en sån tid att få in maten och dessutom så var det inte så gott. Eva tyckte att jag var en surgubbe men till mitt försvar så har jag hört att den franska maten ska vara så bra. Jag var ytterst tveksam för ännu hade ingen bevisat för mig att jag hade fel. Vi får väl se på hemvägen.


Denna dag såg vi inte röken av solen. Mulet och regnigt hela dagen så det blev inte mycket gjort. Vi passade på att skriva vykort, slappa och handla lite mat. Jag passade också på att övertala Eva att det nog var lika bra att vända hemåt mot ”svedala”.


Med argument som att


* Det regnar säkert i morgon också.


* Det blir tråkigt att sitta inne en dag till.


* Vi åker bort från regnet.


* Vi hittar säkert något mysigt ställe där vi kan stanna någon dag extra.


* Det finns ju så många mysiga slott på vägen.


De där argumenten satt som en smäck. Efter lite smörande så köpte hon dom nästan direkt. Man skulle ha blivit försäljare. Om sanningen ska fram så började jag bli rastlös och kände att nu måste jag iväg på hojen och nya äventyr. Fast det behövde ju inte hon få veta.


Kvällens måltid skulle vi äta hemma i lägenheten till min stora glädje. Jag vet vad jag äter och behöver inte sitta och försöka få kontakt med någon snorkig kypare. Kyckling och bönsallad blev det tillsammans med något lokalt vin, smaskens. Efter maten tog vi en promenad ner till havet och kollade på tidvattnet. Tänk att så mycket vatten bara försvinner ut till havs. Jag undrar om det känns att simma i strömmen? Jag provar en annan gång tror jag.


Fredag 28/7


Jag vaknade tidigt som vanligt ivrig att komma iväg. Jag vågade inte väcka Eva. Solen verkar lysa där ute, det ser ut att bli varmt idag. Det är nog bäst att väcka henne i alla fall så att vi kommer iväg innan det blir för varmt. Det argumentet håller nog. Jag puttar på henne och hoppar upp från sängen för säkerhets skull. Dags att fixa lite frukost basunerar jag ut samtidigt som jag skramlar i köket som också är vårt sovrum. Nu har hon nästan vaknat.


Frukost, packa, städa. Allt detta på två timmar, imponerade. Man får ju säga att hon kan om hon vill. Vi kom iväg klockan tio. Planen för dagen var att åka längs med en Loiarefloden som tydligen var en viktig handelsväg för i tiden. Strax efter lunch kom vi fram till floden. Vad har hänt? Hade någon dragit ur proppen? Det som imponerande mest var bredden på flodfåran. Långt därute i mitten av flodfåran rann på sin höjd en liten å, vilken flopp.


Vi följe vägen som gick längs med den så kallade floden som inte alls levde upp till sitt ryckte. I en liten stad som jag glömt namnet på hade dom byggt sina hus i berget. Det enda man såg av husen var en tomt och fasad. Det var nog rätt bra med tanke på hur varmt det verkade att vara här. Här ute var det 30 grader. Jag skulle tro att det var betydligt svalare där inne.


Vi passerade orter som Laroch, Cholet, Saumur, Tours, Blois, Orléans och vidare till Pithiviers. Jag försökte att köra så lagligt som möjligt med tanke på hastighetsbegränsningen. Man vill ju inte ha några dyra böter men efter att blivit omkörd gång på gång så började även jag följa trafikrytmen. Som ni vet så brukar ju vi knuttar vinka på var andra ute på vägarna, trevligt eller hur. Nu möter jag en knutte som vinkar mer än vanligt och varnar mig att sänka hastigheten. Strax upptäckte jag dom listiga poliserna som hade gömt sig bakom en skylt med radarn i högsta hugg. Där klarade jag mig denna gång tack vare en hygglig biker. Efter denna händelse så fick skyltningen bestämma hastigheten tillsvidare.


Efter lite letande hittade vi till slut ett litet hotell i centrala Pithiviers. Hotellägaren tyckte att en sådan fin motorcykel nog borde parkeras inne på gården, helt rätt. Hotellet verkade lovande och för 52 euro fick vi ett fint rum med frukost. I restaurangen åt vi sedan en trerätters middag. Nu fick vi äntligen en måltid som svarade upp mot rycktet om den franska maten. Mätta och belåtna tog vi en vända på stan för att kolla läget. Här hände det inte mycket trots att det var fredagskväll så vi vandrade hemåt igen.


Lördag 29/7


Vi gick upp alldeles för tidigt enligt frugan och ner till frukostbordet. Kan man komma dit för tidigt? Här märktes det att vi började närma oss gränsen till Tyskland. Croasongerna och sockerkakan hade nu fått sällskap av vanliga mackor med redigt pålägg.


Hojen packad och klar för avfärd enligt plan. Vid tiotiden rullade vi iväg mot Tyskland och Moseldalen i strålande solsken. Vi körde som vanligt småvägarna och här i nordöstra delen av landet började det bli härlig körning i ett böljande landskap. Något senare på dagen stannade vi vid infarten till någon sorts park för att fika. Det stod något skrivet på skyltarna där men vi fattade inte vad, det stod bara på franska. Vi fikade och åkte vidare och passerade staden Verdung. Om jag inte har fel så var den där parken nog platsen för ett stort slag under kriget. Över allt där man åker så finns det platser som påminner om den förödelse som utspelade sig här på 40-talet.


Vi lämnade Frankrike och åkte in i Luxemburg. Vilken skillnad på vägstandard. Här har skattesmitarna fina vägar att åka på. Enligt en artikel som jag läste så fanns det inte så mycket att titta på här förutom den gamla radioantennen från den legendariska radiokanalen som sände härifrån. Vi som bodde i södra delen av Sverige hade förmånen att få lyssna på deras sändningar på kvällstid.


En gammal antenn verkade ju inte så mycket att se så vi for rakt igenom landet på ett kick. Vi tog sikte på Trier och Moseldalen. Vi kom fram till Mosel och någon by som jag glömt namnet på. Där hade dom en fet rondell och där tappade jag riktningen totalt. Jag visste inte vad som var norr eller söder. Av någon anledning visste frugan vilken avfart vi skulle ta för att komma rätt. Det är lika ovanligt som att jag inte vet åt vilket håll norr ligger.


Efter en dryg mil längs floden så bestämde vi oss för att stanna och fixa nattlogi. Det löste sig genast och vi fick ett fint rum med utsikt över floden, perfekt. Upp med grejorna och in i duschen och sen ut på stan för att leta upp ett matställe. Det gick lika snabbt det och snart satt vi där med vars en kall öl och en stor snitsel med pommes. Det blir man inte ledsen av. Efter middagen traskade vi tillbaka till vårt rum och balkongen. Det var bara att slå sig ner och njuta av utsikten och den jumma kvällen.


Söndag 30/7


Även denna morgon lyste solen och dagen tycktes bli varm. Vid frukostbordet hade vi lite överläggning om vistelsen här och bestämde oss för att stanna en natt till. Idag skulle vi åka och titta på någon turistfälla i området. Det blev ”Burg Eltz”. Vi åkte längs med Mosel och njöt av vägarna och det vi såg. Branta sluttningar täckta av vinstockar följde oss på vår slingriga väg mot norr. Efter en stund såg vi skylten mot borgen. Vi svängde av och for upp för sluttningen. Har floden genom åren grävt sig så djupt i landskapet eller är det en förkastning? I vilket fall som helst så är dalen ganska så imponerande.


Vi följde skyltarna och hamnade så småningom på en parkeringsplats. Här fick vi betala en slant. Värmen var ganska påtaglig och jag var glad att jag nästan alltid har ett par kortbyxor till hands. Borgen låg i anslutning till parkeringsplatsen utan vi fick traska nästan två km. In i jätteskogen följde vi skyltningen. Stigen slingrade sig neråt ganska brant och jag tänkte på vägen tillbaka. Det kommer nog att bli ganska jobbigt. Den tiden den sorgen. Efter en stund så dök borgen äntligen upp. Skogen öppnade upp sig i en stor glänta och mitt i den på en hög kulle låg ”Burg Eltz”. Den som valde denna plats för att bygga en borg på måste ha varit rädd för någon mäktig fiende. Det kan inte vara lätt att ta den med överraskning. Nere i botten på gläntan rinner ett litet vattendrag där många passar på att svalka sina fötter. Vi hoppade över badet och tog oss vidare upp mot borgen på branta trappor. Väl uppe fick man så sin belöning. Borgen var i finfint skick. Vi gick runt och tittade på allt möjligt och njöt av utsikten över gläntan i skogen. Snart var det dags att vända åter mot civilisationen. Stigen som tog oss ner till borgen verkade vara betydligt brantare nu och värmen gjorde inte saken lättare. Vi mötte en del folk som var på väg ner. Efter en stund så sa frugan.


* Det här går inte längre.


* Vaddå, sa jag och vände mig om.


* Gubbarna som vi möter bara glor på mig, sa hon och visade upp sig.


* Ja, det var ju konstigt.


Två blöta fläckar under armarna hade växt och täckte nu större delen av framsidan frugans blus och avslöjade ett och annat.


Hur gör vi nu? Fanns bara ett sätt. In i buskarna och byter blus mot t-tröja i funktionsmatrial.


* Vad söt du är , säger hon.


Nu var det inte bara gubbarna som glodde. Med blicken fastnitad i fjärran traskade jag vidare upp för backen i en blöt blus med berlocker som spände över bröst och armar. Tänk vad man offrar sig för lilla frugan.


Måndag 31/7


Efter ännu en lugn natt var det så dags att packa hojen för hemfärden. Alla morgonbestyr var snabbt avklarade. Som vanligt var jag först ute vid hojen med packningen. Vad frugan håller på med vet jag inte. Det enda jag vet är att det tar en jädrans tid. I den tidiga morgonen var det bara jag där ute på parkeringen och packade hojen. Jag stod där och funderade i lungnan ro när tystnade bröts med ett brak.


Mindre än 50 meter från mig brakade en alldeles färsk körkortskanditat och hans instruktör med tillhörande fordon rakt över en låg stenmur och in i planteringen på en tomt. Som tur var så blev bilen hängande på muren för annars vet man inte hur det hade slutat. Ur bilen kliver en förskräckt tonåring och en ilsken bilägare. Jag begriper inte så mycket tyska men det var säkert inga glädjerop som ägaren förmedlade.


Ytterligare några dagar av semestern var kvar för hemfärden till Stockholm men här slutar berättelsen tvärt. Tyvärr så har dessa anteckningar försvunnit och minnet är bra men kort så här tar det stopp. Det jag kommer ihåg eller tror mig göra så stannade vi säkert till vid Bike City i Uslar för den sedvanliga titten i detta GW-mecka. Man blir sällan besviken där. Möjligen kan frugan kanske misströsta en aning men det får man stå ut med.


Gert ”TT” Skoglund