Semester med GPS´n.


Efter många och långa diskussioner om vart vi ( jag och min fru Eva) skulle åka denna gång så valde vi ”städer i Europa”. Städerna som vi ville besöka var Prag, München och Wien. Låter kanske lite på två veckor men det skulle fyllas ut med åkning på landsbygden. Eva fick i uppdrag att kolla ”nätet” för kommande nattlogi. Resultatet av detta sökande blev lägenheter i Prag och en i Innsbruck samt ett hotellrum i Limone vid Gardasjön??? Nåja det var ju fortfarande hojåkning som gällde och det får man vara glad för.


Fredag 16/7.

Idag slutade jag tidigt på jobbet. Hem och hämta hojen, packa och sedan drog jag iväg för att hämta Eva i Södertälje, hon fick byta om i buskarna tror jag. Varför har man så himla bråttom när semestern precis har börjat? Första natten var redan planerad hos min polare i Båstad (trots att han åker BMW). Vi ger oss iväg men efter en stund infinner sig en känsla av saknad, -jäklar trekaffet missat med minst en timma! Ja ja, så går det när man har bråttom. Vagnhärad blev vårt mål för det missade kaffet. Mmm va gott, kaffe o kaka. Nu blir det hårdåka av, för vi vill inte komma fram för sent, ut på motorvägen mot Helsingborg. Som ni säkert förstår så blir resan på E4´n inte speciellt upphetsande men vi kommer ju fram snabbt. Klockan har hunnit passera 23 innan vi parkerar hojen hos BMW-polaren. Hej och hå till sängs vi gå.


Lördag 17/7

Vilodag idag. Kan ni tänka er, klarblå himmel och strålande sol. Iväg till bageriet och fixade lite bröd till frukost och sen ut i solen, det är bäst att passa på att njuta för man vet ju aldrig.


Söndag 18/7

Tidig morgon och regnet vräker ner, suck. Det är hårt att vara knutte. Snabb frukost, på med regnkläder och iväg till färjan i Helsingborg som var förbeställd. Klockan går fort när man har en tid att passa men jag är ju nästan född i Helsingborg så det här ska går nog bra. Andra trafikljuset till höger, in på ett industriområde bara för att konstatera att dom har flyttat hamnen, vad i helv-e. Irrar ut igen med bredsladd för att leta efter hamnen. – Där är den! säger GPS´n (läs Eva) pust vi hann. Inne på däck står det redan två ”vingar” med tre dyblöta bohusläningar. Vi har kört halva natten i regn, fy f-n sa dom. Vi ska till Italien och tälta i två veckor sa han, De skulle njuta av sol och bad och han var säker på att det skulle bli så. Solen måste ju vara där eftersom den inte är här. Ska vi göra sällskap genom Danmark frågade jag, helt okey tyckte dom. Dom längtade nog mer till solen än vad jag fattade, för innan jag fått i tvåan på hojen i Helsingörs färjeläge så började troligen bohusläningarna sin inflygning i Rödby. Så var vi ensamma igen, jag och GPS´n. Efter ett par mils körning började vädret bli riktigt bra så vi vågade nog tro på en standard mc-lunch i det gröna, soppa på Trangiaköket och lite bröd. Mat för en riktig karl, säger Eva och hugger in med god aptit. Konstigt., enda gången som hon äter som en karl är just när vi är ute med hojen. Troligtvis är det kartläsningen som kräver kraft, den är nog svår att hålla koll på samtidigt som vi åker. Vi hinner med färjan i Gedser med ett nödrop, mest pga. att jag nu har lärt mig att läsa på dom där blå skyltarna som berättar var hamnen finns. Efter en ganska händelselös färjeresa var vi nu äntligen på väg genom ett soldränkt Tyskland. Nattlogi fixade vi i närheten av Berlin, fast på landsbygden meddelade en bestämd GPS som redan hade hittat en fin landsväg. Vi började på Autobahn men efter en stund svängde vi av mot Prizvalk för att fara vidare på småvägarna. Enligt rykten är det mindre vägnätet inte att lita på i gamla Östtyskland men något sådant hade inte min GPS registrerat. Det här går ju bra, fin landsväg och härlig åkning tänkte  jag innan vi åkte vidare på den största tvättbräda jag någonsin sett. Tvi, det skakade och hoppade så att toppboxen nästan ramlade av. Det är bäst att kolla så att GPS´n sitter kvar. Hon satt kvar där med ett brett leende och konstaterade att, ja nu vet vi. Som tur var det bara en kort sträcka och snart blev det bättre vägar igen. Kvällen började närma sig och det var dags att leta nattlogi. Det kan ibland vara lite jobbigt att hitta något bra ställe dit min envisa passagerare vill åka och dit hon vill åka dräller det inte av några Autobahnhotell precis med förutbestämd standard. Det som inte dödar härdar har jag hört så efter anvisningar svänger jag in på en ”kostig” som går in till en liten by. Här kan väl aldrig finnas något nattlogi säger jag och skrattar högt. 30 minuter senare sitter jag ute i trädgården på ett litet pensionat och njuter av en immig öl och ett stort soligt leende från min reskamrat. Hans och Greta heter pensionatet. Det är tur att man är envis och modig som vågar sig in på okända vägar. Efter två öl och en lättare måltid vandrade vi omkring i den lilla byn och tittade och lyssnade, fast vad vi lyssnade på vet jag inte för det hördes ju ingenting. Någon timma senare hörde vi åskan på avstånd och efter en stund började det mörkna på. När busvädret väl kommit igång låg fru och man väl nerbäddade bland stora kuddar och tjocka täcken.


Måndag 19/7

Vi gick upp alldeles för tidigt enligt frugan (allt före nio är tidigt). Ett härligt frukostbord var dukat med ägg, skinka, marmelader och flera olika brödsorter, mums. Det var bara att hugga in och jag vräkte i mig som en hel karl. Frugan tittade på mig med likgiltig blick fortfarande i drömmarnas land, hon vaknar nog snart tänkte jag samtidigt som jag svalde det första ägget helt. Solen sken och jag ikapp med den. Upp på rummet och hämtade prylarna, ner till hojen med packningen och till sist hämtad jag Eva som nu hade lämnat kudden där den ska ligga. Dagens mål var Prag så det var bara att dra iväg. Man vet ju aldrig riktigt vilka vägval GPS´n har programmerat för så det kan ta tid. Milen rullade på i ganska så rask takt i ett härligt landskap. Glesa bokskogar förvandlades till öppna fält med milsvidd sikt, hur skönt är det inte att vara knutte? Sedvanlig lunch serverades på Trangiaköket någonstans längs vägen. Det började det bli ganska så varmt i solskenet så det var bäst att fara iväg. Vi fortsatte på småvägarna mot Berlin. Där tog vi för säkerhets skull ringleden runt Berlin för att en stund senare åter fara vidare på det lilla vägnätet med sikte mot Dresden. Vi närmade oss gränsstationen till Tjeckien som nyligen ingått i EU´s gemenskap. Glatt vinkande till gränsvakten sänkte jag inte hastigheten speciellt mycket utan gasar bara vidare, vi är ju också med i EU. En hoppande och skrikande militär fick mig att förstå att det var STOPP som gällde här. Med skamsen blick visade Eva våra pass. Okey, åk vidare men STANNA NÄSTA GÅNG!!! Resten av dagen avlöpte väl och med trekaffet i tid, ordning och reda tack för det. Vi kom lagom till kvällsrusningen i Prag. Nattlogin var fixad via ”nätet”. Lägenhet mitt i stan med tillhörande vägbeskrivning, funkar det tro. Eva har ju sin inställning till felkörningar. Man kör inte fel, man kommer bara någon annanstans. Lätt för henne att säga, det är ju inte hon som ska balansera hojen när man måste svänga runt på alldeles för trånga gator. Varför måste du ha så stor hoj då, undrar hon. Tjejer, dom fattar ju ingenting. Äntligen hittade vi rätt adress. Här ute på gatan kan du inte parkera säger hyresvärdinnan. Det är bäst att du tar med den in säger hon. In på gården, fint som attan tänkte jag, Men det verkade väldigt smalt i porten! Jag fick in hojen genom porten och tänkte att det här gick ju bra. Här kan du inte parkera, du får ställa in den i garaget, säger hon. Jaha, var är det då? Hon visade var och jag frågade henne om hon har en aning om vad hojen väger. Två tjejer tittade på mig undrande. En förstärkt bräda för tunga skottkärror ska hjälpa mig över två trappsteg. Okey, ettan i och siktet inställt på första hindret. Jag passerade den låga muren och garageväggen med god fart och med knappt fem centimeter tillgodo på varje sida. Halvvägs uppe brister brädan, men farten var ju hygglig så jag hoppade upp för trappen, över gräsmattan, förbi bersån och in i litet garage som möjligtvis kan ha rymt en Fiat 600. Upp med hojen på centralen, upp i lägenheten, fram med flaskan och sen tog jag en stor fet klunk av det starka. Eva hittade mig i köket med en halvdrucken flaska och med svettpärlor i pannan. Du é duktig du, min lilla knutte sa hon med ett leende. Lägenheten var kanonfin. Den kostade inte många spänn per natt trots att den såg nyrenoverad ut. Här stannade vi ett par dagar. Flera turistfällor besöktes med apostlahästarnas hjälp. Prag är en fin stad med massor av gamla byggnader och broar för den som tycker sånt är kul. Om man undviker gamla stan så är mat och dryck väldigt billigt. Dagarna flög iväg snabbt och det var dags att dra vidare.


Onsdag 21/7

Vi mötte morgonrusningen på väg ut från stan. Vilken tur att vi åkte på detta håll, måndagsmorgon på Essingeleden är rena barnleken. Det var kanonfint väder den dagen också. Vi åkte söderut mot österrike på fina landsvägar när plösligt ett vägarbete helt enkelt omöjliggjorde vidare färd utan hänvisning. Vi vände och svängde höger i nästa korsning. Det var ju i alla fall asfalt på vägen och den ledde oss till gud vet var. Genom enorma skogar och böljande landskap for vi vidare. Två timmar senare var vi på rätt väg igen och jag vet fortfarande inte hur gick det till? Snart passerade vi gränsen ut ur Tjeckien och in i något slags ingenmansland. Det verkade vara tullfri shopping som gällde här sa Eva och jag drog gasen i botten. Vi tog oss nästan hela vägen till Wien innan vi svängde västerut och följde floden Donau så mycket det gick på slingrande vägar. Det började bli dags för nattlogi så vi tog sikte mot högre höjder. Här kan vi säkert bo basunerade GPS´n ut så vi följde anvisningarna om nattlogi. När jag är säker på att vi kört fel dök den lilla byn upp. Marienhof hette det lilla hotellet som låg på en grön sluttning i skogskanten. Vi käkade en utmärkt middag och gick sedan tillbaka till rummet. Efter en hel dag på hojen är det skönt med en promenad säger hon när jag låg och tittade på film, ”Femte elementet” dubbat på tyska. Jaha. På med dojorna och ut vandra. Jag ledde henne till en utsiktsplats som heter duga. Vad var det jag sa, sa jag. Om man bara släpar sig ut kan man få en fin oväntad upplevelse. Det är tur att man har näsa för det där lilla extra.


Torsdag 22/7

Efter en god natts sömn var det åter dags för avfärd vidare västerut mot Innsbruck. Idag bråkade och krånglade GPS´n med mig. Den ville inte alls åka där jag ville. Efter en stökig dag som man gärna kan glömma så hittade vi ett litet pensionat i en dal uppe i Alperna. Gott lokalt vilt serverades tillsammans med knödel och det sköljdes ner med lite öl. Nu börjar GPS´n funka igen tror jag.


Fredag 23/7

Ännu en morgon med sol och fint väder. Vi gick ner till dukat frukostbord, fint. Jag tror att Eva har börjat anpassa sig till tidiga mornar för idag har hon öppnat ögonen. Målet för dagen var Fulpmes strax utanför Innsbruck. Vid lunchtid började det mörkna på himmeln. Vi passerade en mack och jag tänkte att det är bäst att vi vänder innan helvetet brakar lös. Utan att bry mig om vad Eva sa vände jag bort mot macken. Vi hann tanka och köpa en macka innan det kom. Vägbanan såg ut som en flod då fler mc-åkare anslöt. Åskan dånade så att man hukade sig. Det drar nog snart över, tänkte jag. Efter en stund kunde vi dra vidare och snart lyste solen på oss igen. GPS´n tycktes ha svårt att bestämma riktning för vi åkte fram och tillbaka flera gånger innan vi hittade rätt. Jag tror det berodde på att bergen skymde satelliterna. Milen rullade på och snart stod vi vid ett vägval. Skulle vi ta gratisvägen eller betalvägen genom bergspasset. Det blev betalvägen som visade sig vara värd vart enda öre. Jag tror att det blir svårt att hitta ett finare ställe för trekaffet. Här kunde man sitta länge och njuta av utsikten och kaffet. Tiden gick fort och vi hade fortfarande en bra bit kvar. Det han bli tidig kväll innan kom fram till Fulpmes. Även detta boende fixades via ”nätet”. En svensk kille som gift sig med en österrikisk tös hade ett stort hus med två små lägenheter för uthyrning. Fina lägenheter men tyvärr lite för nära genomfartsvägen. Vi gick ut på byn och käkade på en tråkig restaurang med en lika tråkig servitör så vi bestämde oss för att prova det lilla köket i lägenheten nästa dag.


Lördag 24/7

Jag vaknade tidigt som vanligt. Undrar hur jag ska kunna väcka Eva så att hon tror att hon vaknar av sig själv, tänkte jag? Hon vaknade i alla fall när jag stod vid fönstret och tittade ut och mumlade över det dåliga vädret. Det var dåligt väder i sovrummet också märkte jag, det var bäst att hålla låg profil. Efter frukosten bestämde vi oss för att utnyttja husvärdens kunskap om Innsbruck. Vi tog lokaltåget ner till stan. Hojen fick stå stilla idag för GPS´n vägrade att fungera. Det blev en fin dag (not !) i stans alla affärer och butiker. Jippi, jag hittade en mc-butik och det räddade dagen. Flera timmar senare föll en trött knutte i sömn på tåget tillbaka till Fulpmes. Väl framme började Skalmansklockan skramla, trekaffe. Kaffe och apfelstrudel serverades på det lokala kondiset och livet lekte igen. Vi tog vägen förbi affären köpte lite mat och dryck. Det blev en enkel men välsmakande måltid i lägenheten. Vädret var inget vidare så kvällen fördrev vi framför tv´n. En fransk 60-tals film med Louis de Funes dubbad på tyska får även den mest entusiastiske att tappa intresset så jag somnade med tandborsten i munnen.


Söndag 25/7

Upp och hoppade efter en god natt sömn. Idag skulle vi köra hoj till Grossglockner. Jag gick bort till fönstret och kollade vädret, det såg bra ut. Idag var jag snabb, redan borstat tänderna men när f-n käkade jag frukost? Vi kom iväg i hygglig tid. GPS´n tog mig söderut på gamla vägen genom Brennerpasset. Vägen var så krokig att jag troligen slet upp sidorna på avgasrören. Vi åkte in i Italien och vidare söderut ett par mil för att sedan svänga österut. Alldeles för sent fick jag anvisningar att svänga höger, jaha bara att vända ”bussen” igen. Jag börjar bli riktigt duktig på det där. Nu var är på rätt väg igen och efter ett par kurviga mil förstår jag varför italienarna är så duktiga roadracingsåkare. Ingen håller hastighetsbegränsningen och vägarna är ordentligt krokiga. Jag tror att jag såg flera stycken för rätt som det var så surrade det som bålgetingar runt omkring oss, och sen var det tyst igen. Någon timme senare var vi på väg norrut igen och åkte in i Österrike. Snart skymtade vi bergspasset Grossglockner. Där betalade vi vägavgift för att få njuta av utsikten. För tredje gången åkte jag rätt in i molnen. Det enda vi såg var några galna cyklister som plågade sig uppför med uppkavlade ärmar trots att snön låg i vägkanten. Dimman lättade på nervägen och snart blev det varmt och skönt igen. Vi stannade på en liten p-plats för trekaffe. Upp med köket och medhavda kakor. När kaffet var klart gormade Eva att här kan vi inte sitta. Någon har skitit här, sa hon. Måste du titta på det då, sa jag och svalde mitt kaffe. Resten av turen gick bra och snart var vi tillbaka i lägenheten igen. På kvällen besökte vi en av restaurangerna som fanns i byn. Jättegod middag och dessutom bjöd ägaren på snaps, trevligt. Vi drog oss hemåt mätta och glada. Nästa dag skulle vi fara vidare till Gardasjön och Limone. Det var bäst att gå lägga sig tidigt för att hinna ladda batterierna så att man var stark inför kommande äventyr. Man vet ju aldrig riktigt vilka vägar som är inlagda i roadmappen.


Måndag 26/7

Frukosten intogs till en strålande morgonsol. Det kommer att bli en härlig tur idag tänkte jag för även Eva strålade i kapp med solen trots den tidiga timman. Jag packar hojen sa jag och smet iväg med packningen. Vad Eva gjorde vet jag inte riktigt men rent och snyggt blev det i lägenheten. Ute på parkeringen stötte jag på husägaren och hans svenska vänner. Dom skulle iväg på en träningsrunda inför ett bergslopp en vecka senare. Tänk om man fick vara med och köra lite backträning och då menar jag inte på hojen. Efter en genomgång med GPS´n förstod jag att gårdagens tidiga ryggläge var väl befogat. Bara gula vägar idag min lilla knutte, sa hon. Gula vägar, vad är det? Fanns det överhuvudtaget något sådant på kartan? Under färden mot Gardasjön passerade vi otroliga vägavsnitt och utsikten var som oftast bländande. Jag slet med hojen i kurvorna och den krävde full koncentration. Bak satt Eva njöt. Som hämnd körde jag extra nära kanten så att hon kunde se bättre, he he. Vi fick i oss både lunch och trekaffe uppe i bergen. När vi slutligen nådde vårt mål för dagen kände jag mig helt färdig, eller vad sägs om tre bergspass och 30 mil på nio timmar. Den dagen användes inte högsta växel. Vi parkerade hojen vid det förbeställda hotellet vid 19 tiden. Sen var det bara mat och vila kvar, skönt. Vi tog också en kort kvällspromenad längs strandpromenaden för att insupa atmosfären.


Tisdag 27/7

Jag sov som en klubbad oxe trots att det var både varmt och klibbigt. Efter morgontoaletten var det äntligen dags för frukostbuffé. Gårdagens ansträngning var som bortblåst när jag glufsade i mig frukosten med god aptit. Eva bara tittade på mig med förundran i blicken. Idag skulle det solas och badas så vi packade vår (Evas) strandbag. Stranden visade sig vara lite stenig och oskön att ligga på. Det passade mig bra för då måste hon ju röra på sig. Jag vet ! Vi kan brottas i vattnet, sa jag med glimten i ögat. Jättekul tyckte hon och gäspade. Solen stekte på så nu var vi tvungna att bada. Eftersom det är en bergsjö kan nog vattnet vara lite svalt sa jag innan jag hoppade i. Studsande på vattenytan konstaterade Eva att jag troligen hade rätt. Nåja, det var nog vara kallt för en sydlänning men för två garvade nordbor var det bara svalkande, ca 18 grader. Vi vågade inte stanna för länge i solen första dagen så vi tog vårt pick och pack och gick tillbaka till hotellet. Vi (Eva) bestämde oss för att ta en hojrunda i området och ta trekaffe där, trots livliga protester från mig jag ville ha kaffet på en gång.

Lago de Ledro heter en liten sjö som ligger strax utanför Limone uppe i bergen, dit skulle vi. Vägskyltningen gick inte från klarhet till klarhet precis så även nu fick vi irra omkring. Äntligen rätt. Vi följde vägen rakt in i berget in i en tunnel som gick spikrakt uppåt. Väl uppe i bergen slingrade sig vägen längs sluttningarna genom små trånga byar. Uppe vid sjön var det dags för trekaffe. Alldeles för sent (kl. 16.30) så det blev surkaffe. Jag satt där med surmulen uppsyn och åt äckliga kakor och fisljummet kaffe, tvi. Senare fick jag veta att i priset för hotellrummet ingick ”afternon tea and biscuit”, f-n också. Jaja, dåligt humör får man försöka jobba bort om semestern ska bli bra. Efter det mycket sena trekaffet bestämde vi oss för att försöka åka runt sjön. Överallt låg det fina villor med utsikt över sjön. Vägarna var asfalterade och fina men emellanåt smala och trånga med hårnålskurvor där ettan endast kunde användas. Ute på storvägen igen och neråt mot Limone. På vägen ner fick vi följe av en annan tvåhjulning. Utan motor på sin hoj tog han rygg på oss. Jag försökte skaka av mig honom men det gick inte. Hela vägen ner pressade han mig i kurvorna och det var först nere i tunneln som jag lyckas, ha.


Onsdag 28/7

Även denna frukost passade mina smaklökar, slurp. Hela dagen skulle vi tillbringa i ett slött tempo med sol och bad som första prioritet. Tänk att man blir hungrig av att göra ingenting. Lunchen käkade vi på en strandbar, helt okey. Ner och sola och bada igen. Resten av dagen tillbringade vi i närheten av hotellet, för jag tänkte inte missa hotellets ” afternon tea and biscuit ”. Kvällens middag serverades på en liten restaurang i en trång gränd som jag glömt namnet på. Det visade sig bli en höjdare, eller vad sägs om gorgonzolapizza tillsammans med vino rosso dela casa. Det kanske låter enkelt men det var en måltid som sent kommer att glömmas. Lite smårusiga strosade vi hemåt på strandpromenaden tillsammans med alla andra turister. Vi gick och lade oss ganska tidigt. Nästa dag skulle vi ha en tidig frukost för nu var det dags att fara hem till Sverige och jobbet.


Torsdag 29/7

Vi tankade lite extra till frukost idag eftersom vi skulle påbörja resan hem. Med tanke på våra snäva tidsmarginaler så fanns det endast ett alternativ, hårdkörning på motorvägar hela vägen hem, till Evas stora glädje. På fyra dagar skulle vi ta oss till Stockholm. Kanske inte så mycket för en ärrad motorvägsveteran som jag, lite värre för en finåkare som Eva. Nu ska vi se vad hon tål, he he. I kanonfint väder åkte vi norrut mot motorvägen, trodde jag. Ingen hjälp hade jag av GPS´n för den fungerade inte på motorvägar fick jag veta. Vi kom ut till motorvägen på nästan förutbestämd plats, bara ett par mil längre söderut. Solen lyste från en klarblå himmel och det blev varmt som f-n i skinnkläderna. Ute på motorvägen axade jag iväg och hittade äntligen femmas växel. På med farthållaren och sen var det bara att njuta av utsikten mot Brennerpasset. Inte ett moln på himmeln konstaterade jag och tänkte på Grossglockner. När det var dags för lunch hade vi passerat Innsbruck. Soppa på Trangiaköket serverades på en trevlig rastplats vid Autobahn med flygande bilar som underhållning. Milen och tiden rullade på i raskt tempo och det blev dags för tankning och trekaffe. Alldeles för dyrt och äckligt kaffe sade Eva surmulet medan jag liggande på gräsmattan vid dieselpumpen smaskade på ett klibbvarmt marsipanbröd. I ett svagt ögonblick gick jag med på att avsluta dagen på landsvägen. Vi svängde av Autobahn och ut på småvägarna. Fåglarna kvittrade och kobajsen stank, tvi. I en liten by som heter Bad Bruckenau hittade vi vårt nattlogi som saknade Autobahns hotellstandard, det fick väl duga. Ägaren tyckte att jag borde parkera inne på gården med en så fin hoj. Jaha, och så fick jag gå ut igen. I en alldeles för liten restaurang käkade vi en snitzel som var för stor för tallriken. Typiskt, för små tallrikar. Uppe på rummet igen upptänkte jag att tv´n var så liten att en kikare behövdes. Det var väl lika bra sova tänkte jag. Tänk vilka mysiga små pensionat man kan hitta om man bara letar lite, sa Eva och spann som en katt.


Fredag 30/7

Vi gick upp tidigt efter en god natts sömn. En massa godsaker serverades som vanligt på det tyska frukostbordet, mums. Solen följde oss även idag så det blev en riktigt varm dag. Det skulle visa sig vara en underdrift. Vi började dagen lugnt på fina landsvägar men tiden tvingade ut oss på Autobahn igen. Fri fart lockade där ute så jag drog på ända tills det tjongade till i hjälmen och jag förstod att gränsen för ”fri fart” hade passerats. Senare på förmiddagen började trafiken att tätna. Alla Europas lastbilar och husbilar hjälpte effektivt till att hålla svensk motorvägsfart. Aldrig får man ha kul. På eftermiddagen tätnade trafiken till en enda lång kö och jag trodde att alla skulle med samma färja som vi. Denna dag blev den varmaste på vår semester. Flera gånger kontrollerade jag temperaturen och varje gång visade den mer än 30 grader, lika mycket som hastighetsmätaren. Efter en hård dag på Autobahn nådde vi äntligen fram till Puttgarden. Färjeöverfart, motorväg genom Danmark, Öresundsbron och motorväg till Båstad, pust. Vid 22 tiden klev vi av hojen lätt hjulbenta, Om man ska summera dagen så får man nog konstatera att det är värt ett par extra semesterdagar bara för att undvika Autobahn genom Tyskland.


Lördag 31/7

Idag fick Eva lite sovmorgon, snällt av mig tycker jag och väckte henne kl 8.30. Hon ska ta tåget till Stockholm för att jobba, stackars henne och vem ska nu hålla om henne så att hon kan somna på kvällarna, tja livet är hårt. Själv fortsatte jag min semester en vecka till tillsammans med min gamla BMW-kompis och berättade om våra äventyr i Europa.


Summering

Att lämna dom stora vägarna kan innebära ett visst risktagande. Kommer vi att hitta bra ställen att bo på? Kan man kommunicera med folket på landet? Kommer vi att hitta bensinmackar när vi behöver? Om hojen skulle gå sönder kan man då få hjälp? Frågorna kan bli många men min erfarenhet säger mig att varje gång som GPS´n tvingar ut mig på villovägar så kommer jag på något sätt rätt i alla fall, fast inte riktigt exakt där jag tänkt mig. Eller som frugan sa, vi kommer ju bara någon annanstans i stället.


Själv är jag en man av ordning och reda och tycker att var sak har sin plats. Man kan planera och styra upp det mesta men det blir nog ganska tråkigt i längden. Min fru lever i ett mindre kaos och vänder upp och ner på det mesta. Denna balans ger allt som oftast den ena lyckade semestern efter den andra. Vad skulle hända utan henne? Jag vet inte och jag vill inte veta.


Tack å hej från mej!


Gert ”TT” Skoglund


PS. För er som undrar kan jag berätta att ”skottkärrebrädan” i Prag förstärktes och som bekant, ner kommer man ju alltid. DS